Jag vill ha en destilleringsapparat igen. Jag skulle liksom akademiledamoten Kerstin Ekman ha den i rent studiesyfte. Man kunde prova den genom att destillera vatten. Det går åt mycket vatten till sambons strykjärn samt till batterierna på bilarna. Men i Sverige är det alltså förbjudet att vara självförsörjande på det.

När man ändå ska studera hur det funkar, kunde man ju prova att destillera lite vin någon enstaka gång också. Men då är man genast inne på en brottslig handling, om man befinner sig i Sverige.

I Thailand tror jag det är tillåtet, men jag har under mina år aldrig druckit hembränt av bra kvalite där. Skulle ju kunna vara en lämplig hobby att hålla på med där, lära thaiarna att bränna sin sprit.

Det finns flera olika typer av hembrännare. På 80 –talet lånade jag en spiralbrännare som man satte på ett kemirör. Det funkade alldeles utmärkt, man fick en styv halvliter varje gång. En liten bra maskin som var bra att ha, om spriten tog slut på kvällen. Men det var flera som hade den, och man kunde inte ha den någon längre period.

Men jag föredrar kolonnbrännare, det blir lite rejälare. På 80 talet var det populärt att bränna sin egen sprit. Det fanns maskiner på de mest oväntade ställen man kan tänka sig.

Det var en sport att kunna göra så bra sprit som möjligt, man provsmakade varandras. Det gällde att inte ha bråttom. Vill minnas att gradantalet skulle vara 78,7 grader, samma som när man lögar grisar.

Mäsken skulle ligga på 12-15% eller mer, då fick man bäst resultat. Det var också viktigt att man använde en bra kvalite på det aktiva kolet vid reningen.

Efter EU inträdet 1995 försvann nästan hembränningen helt och hållet. Nu började alla köpa sprit från Tyskland. Det blev jag lite besviken över. Alla som tidigare hade bränt sin sprit själva, hade alltså gjort det av ekonomiska skäl. Jag brände min sprit för jag hade ett kemiskt intresse, samt att det var roligt att kunna göra sin egen sprit. Men det är vi inte förunnade av svenska samhället att få göra.